Idag lämnade jag barnen i skolan för första gången på väldigt länge. Hugo börjar första klass och Ebba har redan blivit stor nog att börja fyran. Hur är det möjligt att tiden går så mycket fortare efter man har fått barn? Det blir ju en annan tydlighet att tiden går framåt när man ser hur barnen växer.

 

Idag är alltså första gången sedan sjukskrivningen som jag är hemma ensam, nu måste jag göra en plan på hur jag kan tänka och agera för att börja må bättre och läka inombords. Jag vet ju att skogspromenader är något som ger mig mycket lugn i själen, likaså ridningen. Men ridning, promenad och psykologbesök räcker ju inte för att tillfriskna från en inre stress som jag levt med i flera år. Någon annan som sitter på ideer och verktyg?

Ett sätt är ju att bli mer närvarande i nuet, som att uppmärksamma det man ser omkring sig. Hur tydligt är det inte att hösten snart är här föressten?

Blad som fallit från träden, den där friska luften och nyponbuskar fulla med bär.

Sorgligt, att sommaren bara försvann och jag var för sjuk för att njuta.