I svampskogen.

Att släppa hundarna lösa, bara gå planlöst och leta efter svamp är något som ger min själ sån otrolig ro. Igår tog jag med mig min syster och vi gick tillsammans på grusvägen genom skogen och letade efter kantareller. Tyvärr hittade vi endast enstaka kantareller men Karl-Johan-svampar såg vi växande i mängder. Fyllde en korg och begav oss hemåt igen. I skogen mötte vi även på en huggorm och mängder med älgflugor (usch, skogens baksida)
Dags att fortsätta med eftermiddagskaffet innan jag och Ebba beger oss iväg till stallet för att spendera ett par timmar, både jag och hon ska rida ikväll.
 
 

Tankarna snurrar.

När jag blev sjukskriven för utmattning så ordnade min chef samtalskontakt med en psykolog. Igår var jag på mitt tredje samtal och jag känner hur hjärnan börjar snurra. Hur saker och ting kommer upp till ytan och hur jag agerat/agerar genom många år för att skydda mig själv. Frågan är bara hur man bryter ett mönster man lärt sig leva efter?
 
 
En sak som jag tror är viktig är att bli mer känslomässigt närvarande i nuet. Att livet är här och nu, att inte ständigt planera framåt och minnas dagar man haft. Det är NU vi lever och ingen vet hur lång tid vi har på den här jorden, så varför ska det då vara så svårt att ta vara på det lilla och enkla? Jag får göra småförändringar, som i långa loppet kanske innebär ett nytt sätt att se på mig själv och folk i min omgivning. Ett litet steg i taget på väg mot ett nytt jag.
 

Känslor om hösten.

(null)
 
På morgonens promenad med hundarna i morse var det så tydligt att sommaren verkligen var över. Jag hade på mig fleecetröja och blev inte det minsta varm, trots att jag gick i ett högt tempo. Många gillar hösten, att det blir som en nystart med rutiner, kvällar med tända ljus och krispiga morgonar med vackra färger.
Jag känner sorg, sorg över att sommren är över. Sorg över att nu väntar många månader med ett hemskt mörker och kyla. Sorg över det man önskade av sommaren som inte hanns med.
 
Våren däremot är någon typ av pånyttfödelse. Det är då livet börjar känns det som. Bladen får ljusgröna löv, fåglarna kvittrar, blommorna tittar fram och kvällarna blir ljusare. Då känner man ett pirr i magen och ser fram emot de där sommarkvällarna och dagarna vid stranden.
 
Jag vet inte hur jag ska skaka av mig känslan av sorgsenhet, den gör nämligen dagen extra tung.
 
 

Hjärntrött.

Att vara på Liseberg en eftermiddag då skolan börjar och det dessutom förväntas att regna var perfekt. Extremt lite folk och de längsta de behövde köa var väl till bergochdalbanan då de fick stå ungefär femton minuter. De allra flesta åkturerna var det bara att gå direkt fram till attraktionen och sätta sig, perfekt för rastlösa barn.
 
Idag känner jag mig dock "bakis" av alla intrycken som veckan och gårdagen inneburit för mig. Hjärnan och kroppen är så sannslöst trött och därför har dagens spenderats hemma. Vi åkte en sväng ner till stranden för att låta några av barnen årets kanske sista dopp och hundarna fick samtidigt springa av sig ordentligt med energi på en folktom strand.
 
 

Fredagsmorgon.

Godmorgon.
Veckan har inneburit mycket möten, flängande fram och tillbaka och tvång på saker som jag måste få gjort. Idag var planen att jag skulle träffa en vän för att gå på medlemsfruokst hos Lindex men kommer få tacka nej på grund av att jag känner att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag vill så gärna vara som vanligt, men tyvärr funkar inte kroppen som den brukade göra just nu och det måste jag acceptera.
 
Idag väntar en dag på Liseberg. Barnen är taggade men jag känner mig orolig hur alla intryck ska påverka mig. Jag kommer förmodligen bli trött och ha ett sämre tålamod, men bara barnen är lyckliga så är jag nöjd.
För första gången kan jag jag relatera till de som har svårt att sortera bort intryck, både min sambo som har ADHD och Hugo som nyligen diagnoserades med medelsvår ADHD och lever i det här surret konstant. Nåväl, på med regnkläderna och försöka njuta av en kväll med förhoppningsvis lite folk på Liseberg.
 
igår tog jag med mig svampkorgen och pausade med en promenad. Inte en endaste svamp men en härlig stund för mig och hundarna.
 
 

Naturen.

Hela min kropp värker. Jag har träningsvärk efter gårdagens hoppträning. Riktigt roligt och utmanande och vägen hem var idyllisk. Hästarnas hovar som jämt klappade mot asfalten, en solnedgång med vyer av både kalvar, föl och solrosäng. Just där och då så kände jag ett otroligt lugn. Naturen ger mig verkligen en känsla av något speciellt och jag tror det är den känslan jag måste få bättre in i min rehablitering.
Det behöver inte vara välplanerat utan kan räcka med att ta med hundarna och en termos kaffe, det handlar bara om att ta sig orken att göra det. En uppgift som just nu är lättare sagt än gjort att utföra.
 
 

En möjlighet till nya rutiner.

Idag lämnade jag barnen i skolan för första gången på väldigt länge. Hugo börjar första klass och Ebba har redan blivit stor nog att börja fyran. Hur är det möjligt att tiden går så mycket fortare efter man har fått barn? Det blir ju en annan tydlighet att tiden går framåt när man ser hur barnen växer.
 
Idag är alltså första gången sedan sjukskrivningen som jag är hemma ensam, nu måste jag göra en plan på hur jag kan tänka och agera för att börja må bättre och läka inombords. Jag vet ju att skogspromenader är något som ger mig mycket lugn i själen, likaså ridningen. Men ridning, promenad och psykologbesök räcker ju inte för att tillfriskna från en inre stress som jag levt med i flera år. Någon annan som sitter på ideer och verktyg?
Ett sätt är ju att bli mer närvarande i nuet, som att uppmärksamma det man ser omkring sig. Hur tydligt är det inte att hösten snart är här föressten?
Blad som fallit från träden, den där friska luften och nyponbuskar fulla med bär.
Sorgligt, att sommaren bara försvann och jag var för sjuk för att njuta.
 
 
 
 

Fotografering.

 
Efter jag lämnat av barnen hos sin pappa så tog jag och en kompis en liten promenad kring Alingsås och försökte hitta fina ställen att fota. Jag tycker om att fotografera men önska jag vore bättre på det och redigeringen. Men att lära sig nytt när hjärnan inte fungerar som den ska är uteslutet, därför tragglar jag på i det jag kan och förevigar iallafall lite.
Dags att ge hundarna sin frukost och åka in till stan för lite alléloppis, sedan i eftermiddag väntar uteritt på hästryggen.
Önskar er alla en fin lördag.
 

Utmattningssyndom.

Läkarbesöket visade efter ett test och långt samtal att mina utmattningssymtom tyvärr inte blivit bättre. I nuläget lider jag av att halva min vänstra sida i ansiktet är avdomnad och sticks (ni vet den där känslan när en fot typ har somnat) fast det går inte över. Detta har resulterat i att jag bitit mig x-antal gånger på insidan av kinden.
Jag har även blivit känslig för intryck, för mycket människor, ljud och även ljus gör mig helt slut och kan innebära ångest.
Tröttheten är värst, den där tröttheten som man inte kan vila bort utan som ständigt är närvarande.
 
Det som hände i början av juni var väl egentligen toppen av ett isberg, min alldeles egna kollaps. Jag hade känt symtom en längre tid, så som känselbortfall, rusande hjärta men bara kört på. Jag har sedan 2015 levt med väldigt mycket som hänt både privat och utbildning/arbete.  Så den kvällen när jag arbetade kände jag mig något skakig, kallsvettig och hade ett tryck över bröstet. Jag stod i läkemedelsrummet och förberedde och blandade antibiotika när jag helt plötsligt kände hur benen inte längre bar mig och hur jag höll på och svimma. Försökte klara mig igenom kvällen men efter att ha blivit undersökt av läkaren och fått låna en patientsäng och bett en kollega satt en infart på mig och fåt vätska så gick jag hem. Sedan den dagen har jag varit hemma och symtom har tillkommit.
Stress under lång tid är inte och leka med, nu har jag mycket att arbeta med och det första steget mot tillfrisknande är väl någon typ av acceptans att jag är sjuk.
 
 

Besöket.

 
Jag har hittat mitt macro objektiv efter att det har legat flera år bortglömd i lådan. Kul att exprementera lite och fota annat mot vad man brukar, likaså att leka lite med redigeringen.
Tillsammans med kusin Nea så hängde vi en stund på stadens skatebana och Hugo fick göra av med välförtjänt energi efter gårdagens innedag.
 
Idag var läkarbesöket jag väntat på sedan juni och efter utökade prover så kom det fram till att det inte finns några fysiologiska orsaker till mitt låga kortisolvärde. Värdet kan gå ner och bli påverkad efter långvarig stress,därav mitt låga värde. Eftersom jag inte kommit långt i tillfrisknandet och fortfarande har svårt att acceptera det faktum att jag är utmattad och har många fysiska symtom så anser läkaren inte att jag ska arbeta ännu. En del av mig vill jobba, jag älskar mitt jobb. Samtidigt är jag rädd för hur kroppen reagerar, hur vanisnigt trött jag är och hur minsta lilla stimuli för mycket kan rubba mig totalt..
 
Dags för middag, idag väntas det lax.

Ord som känns igen.

Stövlarna och regnjackan kommer väl till anvädning idag, regnet som inte föll under sommarens varma veckor verkar komma nu istället. Medan Ebba är på dagläger i veckan så har Hugo och jag tid tillsammans, och förmiddagen har mest bestått av kikande på Netflix och en liten kortare skogspromenad med hundarna. Om en timma beger jag mig ut till stallet för uteritt och provridning av en ny häst. Jag behöver verkligen mer av sådant som får mig att leva här och nu i mitt liv och ridningen ger mig den känslan.
 
Blev tipsad om att läsa denna bok, och de första sidorna är något som jag själv hade kunnat beskrivit ur min vardag.
 
 

Hösten som kommit?

Häromdagen gick vi till stranden trots att termometern endast visade 15 grader och det blåste och låg regn i luften. Barnen blev blåa om läpparna men de var nöjda trots allt. Det gäller att skrapa ur det sista ur sommaren trots att vädret är sisådär.
 
Imorse så visade termometern sju grader, när tusan försvann sommaren? Trots solsken så är det en annan kyla i luften och jag får fullständig panik över att hösten är på väg. Ebba är iväg på dagläger i veckan som kyrkan håller i och jag och Hugo har egentid. Morgonen har bestått av storstäd och ett gäng maträtter för att underlätta veckan som kommer. Det tar av krafterna men förhoppningsvis så får jag lite tillbaka under de kommande dagarna när jag slipper stressen. Idag väntar första psykologbesöket angående utmattningen, jag hoppas verkligen de kan ge mig verktyg att tillfriskna.

En resa i tiden.

 
Häromdagen besökte vi slottet bara några minuter hemifrån och gick guidad tur.
Vi fick höra om den senaste ägaren August som i slutet av 1800-talet hade bott där och inrett pampigt med takmålningar, tyger och vackra möbler i mängder. Tyvärr var det fotoförbud i alla rum förut på nederplan där köket från 1600-talet fanns. Imponerande att vandra runt och höra historian om personerna som bott där och hur allt är kvar sedan den senaste ägaren dött i slutet av 1800talet. Det berättade som pigor som hemsökte slottet och en säng som ständigt såg obäddad ut trots hur mycket dom försökte rätta till sängarna. Mest imponerad var jag över Hugo som trots sin energi lyckades lyssna och memorera typ varje ord som guiden sa. Trots han svårigheter så är han himlans lättlärd om han bara intresserar sig.
 
Trött som bara den efter en dag med fotbollscup och höstlikt väder så kryper jag upp i soffan med tända ljus, popcorn och Narnia på tvn tillsammans med barnen. Om bara hjärnan inte gick på högvarv hela tiden så hade det varit riktigt mysigt...
 
 

Hemma på vår gata.

Vilken svacka jag hamnat i, tröttheten är verkligen extrem. Jag som ständigt gillar att göra saker är ofta sänkt och orkar inte ta mig för mer saker än att möjligtvis umgås med grannarna på gården. Grannarna vet hur jag mår och jag behöver inte låtsas att allt är bra utan kan vara i den sinnesstämmning jag faktisk är i. Det tar otroligt mycket energi att låtsas, att ta mig för aktiviteter och måsten när jag egentligen inte orkar. Jag vet inte varför jag blivit så extremt mycket tröttare och sämre i mitt mående, har det betydelse att Henrik börjat jobba? Att jag mentalt stressar över att sommaren snart är över och vi knappt fått gjort någonting pga mig?
Ny dag, får se vad jag orkar med idag.
 
Hugo och granntjejen Minea, tur de har kompisar nära inpå.
 

En tid för själen att vila.

Igår avslutades en tuff dag med mycket ångest och stress på hästryggen. Jag letar häst att bli medryttare på och igår provred jag tillsammans med en tjej. Ridturen hade allt, grusvägar med ängar och små röda hus omkring, skogsstigar, trav på ängar med blåa blommor och galopp på anlagd travbana i skogen. När jag är på hästryggen  så försvinner stressen och den rinner av mig, jag är här och nu och det är viktigt för mitt tillfrisknande.
 
Snart kommer vardagen igång med allt vad det innebär. Både Ebba och Hugo har det jobbigt i skolan med mycket barn och ljud omkring sig och när kraven blir för stora. Jag är orolig hur de ska bli när skolan valt slå ihop klasser så de blir ännu mer barn och ännu svårare att få välförtjänt uppmärksamhet från läraren. Så less på att de drar in på sådant som är viktigt, barn och vård borde prioriteras i vårt samhälle.
 
Som jag älskar de där fräknarna och ljusa sommarhåret.
 
 

Babyshower.

 
Igår blev jag för första gången bjuden på babyshower. En sån mysig grej att fira egentligen. Det var väluppstyrt med överaskad blivande mamma som trodde hon skulle träffa en kompis bara. Väl där var det lekar i mängder med prisutdelning, en bok att skriva hälsningar till nybliven mamma som hon kunde öppna efter förlossningen och gissningslekar angående dag och storlek då hon föds. Blev bjuden på god mat och fika och fick en härlig och annorlunda dag. 

Augusti.

 
 
Augusti är här och jag känner en känsla av vemod inombords. Det blev så tydligt i morse på min tidiga morgonpromenad med hundarna genom skogen. Löven har gulnat (jag vet att det är till största del pga torkan), blåbären har börjat torka och sommaren är snart över. Inombords får jag panik. Vart har hela sommaren tagit vägen? Varför har jag inte upplevt och njutit av den mer? Utmattningen har begränsat mig ordentligt och idag kände jag återigen hur den fortfarande har ett starkt grepp om mig. Träningslägret jag varit på har varit underbart, men tagit alla mina energidepåer. Nu är jag bara trött och oroar mig inför den kommande hösten.

Träningsläger på hästryggen.

Iår unnade jag att spendera pengar på mig själv i form av träningsläger på ridskolan. Tre dagar mellan 09-17 får jag lära mig massor. Jag utvecklas i ridningen, njuter av lugnet som det underbara djuren ger mig och märker inte av min utmattning alls. Att vara i stallet bland hästar ger mig verkligen en känsla av att leva här och nu, och det är precis det jag behöver.
(null)


Sommardagar.

(null)
 
(null)
 
För ett par kvällar sedan fick jag äntligen möjlighet att tillsammans med pappa ge mig ut på sjön och meta. Det är så rogivande att sitta och titta på flötet och förhoppningsvis få napp. Man får njuta av både naturen och spänningen att eventuellt dra upp en fisk. Liam fick följa med mig ut på sjön, vi fick lite välförtjänt egentid och det gillade både han och jag. Får försöka få in mer sådana saker för att ge energi till själen framöver.
 
Jag har svårt att acceptera min utmattning, är jag ens utmattad eller bara lat?
Jag vet att det är vanligt att förneka att något är fel, och lite där är jag väl nu. Jag fungerar ju i stort sätt som alla andra och har precis som alla andra bra och dåliga dagar. Ibland känns benen som spaggeti och jag är så vansinigt trött. Det värsta för mig just nu är känslan av rastlöshet samtidigt som jag psyiskt inte orkar så mycket alls. Fort