En vecka på jobbet och det känns bra. Jag kan känna mig rastlös och ha lite svårt över att inte vara den ansvariga som har kontrollen, men tror ändå upplägget är bra för att det ej ska bli för mycket. Dock drog jag på mig en förkylning direkt på plats, kroppen är ju rätt utslagen efter en utbrändhet. Så senaste vecan har det snorats och hostas och i början av förra veckan kände jag hur det satt sig i bihålorna och jag har haft extremt ont och tillochmed haft lite feber. Att ringa och sjukanmäla sig för 25% känns så löjligt, men jag vill varken utsätta mig själv eller patienterna för mer skit än nödvändigt. Så från i torsdags har jag varit liggande på soffan med feber som kommit och gått och smärta som bara den. Nu är det ny vecka och jag hoppas att det är på bättringsvägen, även om jag fortfarande känner av det.

 

Det slår mig när jag fått skolfotorna på barnen att dom blivit så stora, när tusan hände det? 

Jag har snart varit mamma i TIO år, helt galet.

 

 

 

 

Tidigt i morse, strax efter sex så tog jag cykeln och trampade den välkända vägen mot jobbet. Trots att jag varit heltidssjukskriven i fyra månader så kändes det som om jag bara varit borta från avdelningen några enstaka veckor. Utmattningen gör mig trött av intryck och det fick jag verkligen uppleva idag. Att arbeta på ett sjukhus innebär larm som tjuter, blodtrycksapparater som larmar, patienter som ropar, telefoner som ringer, människor som möts i korridoren och starka ljusrörsljus i taket.

 

Sådant jag innan jag blev sjuk hade möjlighet att filtrera bort gick nu rakt in in i hjärnan och efter mina två timmar var jag faktiskt hjärntrött. Resterande tiden av dagen har jag slappat och plockat här hemma innan jag hämtade barnen, och jag tror verkligen att jag måste vara försiktig och lyssna extra på kroppen nu i början.

 

Väl hemma sedan så tog jag med mig Hugo ut och spelade lite fotboll och kastade höstlöv, härligt väder vi har nu ändå.

 

Höstsolen har hittat hit, äntligen! Jag är så sjukt beroende av solen och vädret för att bli stabilare i mitt mående.

Jag känner att jag det senaste försökt överplanera mina dagar igen, på samma vis som innan jag blev sjuk. Att jag ska multitaska och göra många saker samtidigt och på samma gång försöka hinna med mycket under de timmarna barnen är i skolan. Det är en svår balansgång, för nu har den kroppsliga energin återvänt till stor del men psykiskt kan jag fortfarande bli trött av småsaker. Tanken är därför att idag under barnens skoltimmar försöka att inte planera in mer än att få till en stund yoga/meditation och eventuellt en promenad. Jag tror mitt psyke behöver en dag av lugn och ro och utan för mycket intryck.

 

En sak som ger energi är ju mina promenader i härlig natur, skogen är en favorit. Igår blev det en rejäl långpromenad där vi mötte på hästar med föl, får, härliga färger på löven och en stunds stillhet på en bänk intill vattnet då vågorna kluckade.

 

Och så var ännu en helg över och måndagen startar igen. Idag är det en typisk tung måndagskänsla som hänger över mig. Jag har pratat med försäkringskassan och försöker mentalt ladda för att komma tillbaka till arbetet igen nästa vecka. Jag har varit heltidssjukskriven pågrundav utmattningsyndom sedan i mitten av juni och nu är det alltså dags att återgå till arbete, även om det bara är 25% till en början. Jag ser fram emot arbetet samtidigt som jag är rädd för hur kroppen ska reagera. En dag i taget och ett försöka i att vara i den uppgift jag tar till mig för stunden, även om det som sjuksköterska innebär att vara "spindeln i nätet" och få allting att fungera.

 

Helgen innebar försenat litet fördelsedagsfika för Henrik som fyllt år. Vi hann även med en riddashow i lördagskväll med eld . Spännande tyckte barnen, och även mamman =)

24 september kom första frosten till Alingsås. Vi är inte rustade för hösten ännu så promenaden till skolan blev kall eftersom Hugo vägrade sin ordentliga jacka (eftersom den enligt honom hade fel färg) samt ratade mössa. Som mamma till barn med adhd så får man välja sina strider, därför fick han sin vilja igenom och endast ha på sig en fleecetröja.

Det är något speciellt med den friska luften som hösten kommer med och jag försöker ta vara på de dagar då solen visar sig. Att bara andas in och vara här och nu, öppna alla sinnen. För mig är det jättessvårt, men med övning så hoppas jag att yogan och meditationen kan lära mig.

 

Denna veckan har jag startat två olika kurser ihopp om att bli friskare i min utmattning. En av kurserna syftar till att jag som person ska kartlägga mitt liv och hur jag fördelar energin. Den kursen hoppas och tror jag kan komma med praktiska lösningar på hur man kan tänka i vardagen. Den andra kursen jag startade är en medicinsk yoga kurs, något som är helt nytt för mig. Det kändes lite löjligt att hålla på med mantran och djupandas men det tror jag beror på min ovana. Yoga är ju något som faktiskt forskning visar kan hjälpa, nu handlar det bara om min inställning och min förmåga att ta till mig den stilen.

 

Hösten förväntas komma snart med risk för orkanvindar, tur vi plockade in våra utemöbler och sådant förra veckan. Katten är mindre nöjd över detta, för utemöblerna innebar för honom mjuk plats under tak att sova. Nu måste ju stackarn komma in för sina tupplurar , haha.

 

Ny vecka och mitten av september redan. Helgen har bestått av kalas och barnmarknad med hoppnorgar och möjlighet att prova på olika gratisaktiviteter. Barnen är nöjda och nu väntar ännu en skolvecka med mer rutiner igen. Jag startar veckan med en stund i stallet och uteritt i skogen. Det finns ingen bättre start på veckan än på hästryggen, att bli tvingad att vara i nuet och att få ett ett stort djur att lyssna på dina hjälper. Det är rätt mäktigt när man tänker på det. Himelen fullständigt öppnade sig när vi var ute i skogen, så det blev trav och gallop hela vägen hem för att försöka undvika vattnet (vilket inte lyckades alls, blöt ända in på underkläderna)

 

 

 

Dagarna, veckorna och månaderna flyter samman. Det blir nog lätt så när man är hemma 100% och inte har något och komma iväg till. Jag saknar jobbet, samtidigt som jag är rädd för hur det kommer påverka mig när jag väl kommer tillbaka. Jag känner mig friskare, piggare iallfall och inte längre lika glömsk som tidigare. Jag misstänker dock att jag kör på lite väl mycket nu, säger ja till att hjälpa folk och i slutändan får lida för att jag ställt upp för mycket. Därför tror jag att jag ska backa lite och försöka att inte göra för mycket smågrejer och ärenden varje dag, för mitt välmående skull.

 

Jag försöker promenera regelbundet eftersom det ger mig en känsla av lugn. Att promenera nära naturen, vid vattnet och på lummiga skogsstigar. Igår åkte jag några kilometer hemifrån där jag växte upp och inte varit på säkert 15 år och vandrade samma vägar som jag gjort som barn, och oj vilka minnen som kom upp. 

 

Barnfri helg, Ebba och Hugo är hos sin pappa varannan helg. Jag och Henrik åkte in till Göteborg för att strosa runt, men Henkes ADHD och min utmattning gjorde att vi inte klarade intrycken av alla människor och ljud. Han fick ett par nya skor på rean och jag fick mig en pralin och en cappuccino. Den där psykiska ohälsan sätter käppar i hjulet för mycket, varesig man vill eller inte.

 

Igår innan barnen åkte tog vi oss en sväng till biblioteket och lånade lite böcker, Hugo lånade självklart böcker om fotbollsstjärnor medan Ebba lånade en DIY-bok med blandannat recept i. Hon är så kreativ den ungen, otrolig på att skapa det mesta. Både med tyg, träd och när hon bakar. Dom där generna finns på min sida i släkten, men jag fick då inte en uns av varken tålamod eller kreativitet, så den måste hoppat över en generation till Ebba, haha.

 

Att släppa hundarna lösa, bara gå planlöst och leta efter svamp är något som ger min själ sån otrolig ro. Igår tog jag med mig min syster och vi gick tillsammans på grusvägen genom skogen och letade efter kantareller. Tyvärr hittade vi endast enstaka kantareller men Karl-Johan-svampar såg vi växande i mängder. Fyllde en korg och begav oss hemåt igen. I skogen mötte vi även på en huggorm och mängder med älgflugor (usch, skogens baksida)

Dags att fortsätta med eftermiddagskaffet innan jag och Ebba beger oss iväg till stallet för att spendera ett par timmar, både jag och hon ska rida ikväll.

 

När jag blev sjukskriven för utmattning så ordnade min chef samtalskontakt med en psykolog. Igår var jag på mitt tredje samtal och jag känner hur hjärnan börjar snurra. Hur saker och ting kommer upp till ytan och hur jag agerat/agerar genom många år för att skydda mig själv. Frågan är bara hur man bryter ett mönster man lärt sig leva efter?