Jag delar inte endast läkemedel och håller koll på sjuka människor på praktiken utan även här hemma sedan i lördags. Ebba har haft feber och hosta i sex dagar nu, långdraget virus hon dragit på sig. Hon är pigg och nästan som vanligt även om febern varierar mellan 38-40 grader. Att vara pigg när man är hemma och inte få leka med kompisar är dock en nackdel för Ebba som klättrar på väggarna av tristess. Jag hoppas febern håller sig borta idag så att hon imorgon kan komma tillbaka till skolan igen, trots hostan. Att hålla henne hemma tills hostan och alla symtom är borta är ju uteslutet eftersom sånna virus kan vara i veckor. Så så länge hon är feberfri , pigg och hostan lagt sig något så får hon åka till skolan.

Jag är inne på min nästsista dag på praktiken, och jag känner mig så färdig med detta nu. Den senaste tiden känna det som den personliga utvecklingen avstannat också, det enda är väl att man blivit mer säker på de vårdtekniska momenten. Nu håller vi tummarna för att de sista timmarna ska gå fort och att jag sedan kan ta välförtjänt helg och att allt annat kaos håller sig lugnt.

Helgen är över innan man ens har reflekterat att den har börjat, hur är det möjligt att ledigheten går så himla fort? Vi har haft Liam här i helgen och det innebär alltid lite mer kaos med ett barn till hemma. Hugo o Liam är väldigt glada i varandra samtidigt som dom bråkar om precis allt som går och bråka om, de är verkligen som två bröder.

Vi firade Henriks födelsedag i lördags och hade 18 personer hemma som trängdes, men det gick ganska bra ändå. Jag är kanske inte på världens bästa kalashumör nu med tanke på all stress jag går igenom på alla plan, men jag ansträngde mig det yttersta för att det skulle bli bra. Lagom till efter kalaset fick Ebba feber och inatt har även Liam drabbats, det känns lite extra dumt att åka tolv mil hemifrån på praktik när man vet att läget där hemma inte är optimalt. Men nu börjar nedräkningen, fem arbetspass till och sedan är praktiken över. Och som Henrik säger, om vi klarar de senaste motgångarna vi varit med om så klarar vi vad som helst tillsammans <3

Jag kämpar på, jag använder varenda liten ansträngning jag har till att åka mina 12 mil till praktiken och anstränger mig för att vara aktiv, ta egna beslut och agera som en sjuksköterska. Tolv timmar hemifrån, o flertalet gånger om dagen så får jag gå ifrån och andas för att ångesten blir för stor. När jag sedan kommer hem så brukar allt brista och jag lägger mig helt slut i soffan. Jag saknar att vara mer med barnen, samtidigt som kroppen bara hade velat sova. Jag kämpar på för min egna framtid, för att uppnå min dröm. För att jag när barnen blir stora ska kunna motivera dom att läsa vidare, för min kära Henrik som aldrig tappar tron på att jag klarar. Men allra helst vill jag sova tills hela denna karusellen är över...

Utan barnen och Henrik så hade jag hoppat av och gett upp för längesedan. Hur mycket motgångar klarar en människa?

I torsdags sparkades mina ostadiga ben undan helt och hållet, jag har varit ostabil en längre period men mirakulöst hållt mig på benen ändå. Men händelsen som inträffade i torsdags fick mina sista krafter att försvinna och jag undrar hur tusan allt någonsin ska kunna fungera igen? I lördags stod jag i affären och klarade inte av att handla klart. Jag kunde inte tänka alls vilka varor vi skulle kunna tänkas behöva under kommande dagar och när vi sedan stod framför självscannings-apparaten så hade jag helt plötsligt ingen aning om hur jag gjorde för att betala. Kroppen har stängt av totalt och går på sparlåga och jag känner mig skör. Henrik försöker verkligen hjälpa mig här hemma, han gör sitt bästa och det är jag tacksam för. Men Henrik har heller inget trollspö och har ingen lösning på mina problem.
Mitt i allt detta har jag praktiken som kräver full närvaro, en uppgift som ska skrivas, Hugos problematik och ett gäng andra händelser. Jag KAN helt enkelt inte stänga av och bara vila och återhämta mig, trots att kroppen desperat behöver det för att inte falla ytterligare djupare ner.
Försöker, kämpar och bryter ihop..