Vilken höst och vinter jag haft alltså. Ena kaoset efter det andra anlände och jag har verkligen inte haft tid att andas och läka. Strax innan jul blev ju allting ohållbart och innan nyår bröt jag ihop inne hos läkaren som sa att jag förmodligen under större delar av mitt liv haft generell ångest. Väl där inne hos läkaren upptäcktes ett blåsljud på hjärtat. Nu är det bara två veckor kvar tills jag ska till hjärtspecialisten i Göteborg för att göra ultraljud och kolla upp hjärtat ytterligare. Medicinerna jag äter mot min ångest kan ju även ge viss påverkan på hjärtat och det tillsammans med att man nu vet om ett blåsljud gör att jag många gånger i veckan oroar mig för att det ska vara något konstigt. Medicinen funkar iallfall, ångesten finns fortfarande men mycket mer hanterbar och trots att kaoset i mitt liv fortsätter så kan jag hantera det runt omkring mig någurlunda.

 

Jag har blivit stabil nog i mitt måande så att jag kan tänka framåt, så för ett par veckor sedan sökte jag jobb som sjuksköterska. Samma dag som jag skickade in ansökan så ringde chefen upp mig och ville ses för intervju. Valet vart jag ska arbeta har varit svårt att ta, men jag intresserar mig i nuläget mest för medicin och tänker att det kan vara en bra start och börja på en sådan avdelning som nyexaminerad sjuksköterska.

Så i slutet av veckan blev det bestämt att jag i juni påbörjar min fastanställning som sjuksköterska på medicinavdelningen! ( Jag stressar inbombords ihjäl mig över de sista momenten som kvarstår innan jag är färdig, tänkt om jag inte klarar mig?)

 

Barnhelg med alla tre barn i helgen och för en gång skull så hade vi saker inplanerade. Vi hade planerat in lekdate under lördagen och skulle hälsa på min pappa under söndagen, en helg full av roligheter med andra ord. Alla planer gick i stöpet när jag fick hem en Hugo med ont i magen i  fredags. Han hade så ont i magen att han inte ville ha någon fredagsfika och somnade på soffan mitt på dagen. Hugo har ju sin problematik och sitta stilla och bara slappna av är ju en av hans största svårighet och därför förstod jag ganska direkt att han verkligen inte mådde bra i fredags. Ett par timmar senare så kräktes han ner hela soffan, och spydde sedan en gång till under kvällen. Alla som känner mig vet ju om att magsjuka är min största fobi här i livet. Jag får fullständig panik och vill bara springa tusen mil därifrån och lägga mig i fosterställning i ångest. Det låter skitlöjligt men för mig är hela vinterhalvåret en ständig rädsla för magsjukor. Hugo var pigg dagen efter men alla planer gick självklart åt skogen, vi försökte dock göra det bästa av situationer och åkte till öde platser där inga andra människor vistades. Så trots spyor och extrem ångest så blev helgen helt okej ändå, och ingen mer är sjuk trots 48 timmar. Jag vet med mig att vissa jäkla virus hittar ju fram långt senare, men håller tummarna kräkningarna berodde på något han ätit och att resterande familjen klarar sig.

 

 

Jag kan inte för mitt liv förstå att det redan är februari, var det inte november alldeles nyss? Studierna har verkligen inneburit att jag haft fullt upp det senaste, men om endast tre månader och tjugosju dagar kvar tills jag står som färdig sjuksköterska i juni. Det känns så konstigt, att alla år av studier är klara och att jag får ett så stort och viktigt ansvarsområde. Jag känner mig inte mentalt förberedd på det, samtidigt som jag vet att man kommer in i arbetet på nya ställen men att det tar tid och att man ständigt lär sig nya saker. Innan jag är färdig har jag en praktikperiod i hemsjukvården, ett praktiskt prov och ett teoretiskt där fakta från hela utbildningen kan komma. Just nu har vi en uppsats att skriva och jag och min fina vän håller på att sammanställer resultatet och det är tidskrävande minst sagt. Fördelarna med uppsatsarbete är att vi kan skriva hemifrån sängen, så efter barnen är lämnade och min vän har kommit så händer det ofta att vi tillsammans med dator och ett gäng artiklar bäddar ner oss under täcket, haha.

 

Dagarna verkligen springer förbi och alla vardagar spenderar jag och min vän med att skriva vår uppsats. Det känns tufft och svårt stundtals medan det andra dagar flyter på riktigt bra, en process minst sagt.

Medicinen håller min värsta ångest borta och psykiskt känner jag mig mycket mer stabil än tidigare. Tyvärr ger även medicinen mig en del mindre roliga biverkningar. Så som förändrat drömmönster vilket för mig innebär att jag nästan varje natt drömmer hemska mardrömmar och vaknar kallsvettig av att jag skriker. En del andra biverkningar ger den mig också, men samtidigt så har jag hellre de biverkningarna än att lida så fruktansvärt av min ångest. 

 

Den senaste tiden har två små tillskott flyttat in i släkten, två små pojkar har berikat världen genom att födas. Jag som har bebislängtan känner mig lyckligt lottad som kan hålla små nyfödda bebisar och lukta på deras små huvuden. Ett par  dagar innan min sysslings bebis kom till världen så hann jag föreviga hennes mage en sista gång, kvinnokroppen är minst sagt fantastisk!