Sista söndagen i juli.
21:01:43
Söndag med besök på en lekplats intill vattnet i Floda. De lekte väl en stund men var visserligen mer intresserade av att bada som vanligt. Det blev en liten miniutflykt och vi fick även leverera en av mina egengjoda blöjtårtor till ägaren, rolig present att pyssla och rolig att få. Annars spenderades dagen hemma på gården med grannarna, föräldrarna fick uppleva en "show" som allas barn hade kombonerat ihop så fint med både dans och gymnastik, gemenskap när det är som allra bäst.
Jag kan inte vinna.
bland känns det som om utmattningen gör så att jag missar lite av livet. Att jag inte mentalt är helt närvarande. Jag vill ju uppleva och vara med om så mycket. Men jag har inga ideer på vad man kan hitta på och har dessutom svårt att starta en aktivitet. När jag sedan väl har gett mig ut på något så kan folktäta områden göra mig mentalt trött och lättirriterad, och det enda jag tänker på är att åka hem. Hur konstigt är inte det? Att man desperat vill iväg och uppleva saker men sedan skriker kroppen efter att komma hem igen?
Väl hemma igen så stressar hjärnan över att jag bara är hemma och inte njuter av sommaren. Ni förstår problemet? Det känns som om jag inte kan vinna...
Jag sitter ensam i soffan med barnen, Henke och Liam är iväg på övernattning på annat håll. Mysigt att vara bara vi men samtidigt känns det tomt utan honom. Han må reta gallfeber på mig stundtals men jag hade då aldrig valt bort det.
Sommarens varmaste dag?
Sommarvärmen slår rekord med 35 grader varmt idag. Vi har spenderat förmiddagen med att städa och ett par timmar på stranden. Efter den tiden i solen behövde alla pausa. Vi har dragit för varenda gardin i huset och stängt varje fönster för att försöka hålla värmen utomhus. Så nu pausar vi allesammans en stund i soffan innan vi går ut igen och sätter oss tillsammans med våra grannar på lekplatsen.
Jag har en bättre och mer stabil dag idag, känner mig något starkare mentalt men vet att jag lika fort kan vända och hamna längre neråt igen. Jag vill så gärna "leva i nuet" och vara tacksam för allt, men när man inte mår bra så är det svårt. Tänker på folk som drabbats av diverse sjukdomar och om man jämför med dom är jag "bara" utbränd, känns dumt och gnälla då.
Tisdag.
Veckorna och dagarna flyter samman, alla dagar ser likadana ut. Jag är otroligt tacksam att Sverige visar sin bästa sida med strålande solsken och underbara sommardagar, jag har bara så himla svårt att bli av med den inre gnagande känslan av olust. Har det med utmattningen att göra? Varför måste jag hela tiden blicka framåt? Jag vill så gärna leva i nuet och inte ständigt stressa framåt, men känner lik förbannat den inre rastlösheten inombords.
- Emmelie du är uttmattad. Vila och fysisk aktivitet efter vad du orkar.
Men hur tillfrisknar man? Hur pressar jag mig själv lagom mycket? Hur ska jag göra när rastlösheten och stressen infinner sig när jag vilar?
Hur rehabiliterar man sig egentligen från utmattningssyndom?
Fortsätter njuta av dagarna, små utflykter, umgås med grannar och fotar gravida vänners magar <3
Den inre känslan.
Jag börjar återfå den där surrande känslan inombords, känslan av att jag ständigt måste vara på språng och göra något för att inte bli stressad. Det är konstigt att när jag gör så lite som möjligt så reagerar min kropp med en inre rastlöshet och irritation. Sedan en tid tillbaka har det fungerat att göra väldig lite eftersom kroppen varit helt slut, nu har jag lite mer kropslig energi igen och direkt börjar hjärnan gå på högvarv och vägra låta kroppen slappna av. Jag tror att risken finns att jag puschar mig själv för hårt och återgår till gamla vanor som kommer putta mig ner för kanten igen. Det bästa jag tror jag kan göra för mig själv är att göra sådant som ger mig energi, som att promenera i skogen, plocka bär, besöka havet och sjöar. Naturen ger mig verkligen mycket tillbaka.
Utflykt.
Hemkommen efter en helt underbar dag på Tjörn och Skärhamn. Vilken iddylisk plats att spendera en sommardag på. Det var jag och min barndomskompis som tillsammans fördrev ett par välförtjänta timmar genom att gå runt och kolla alla söta små bostäder, båtar och havet. En välförtjänt räksallad till lunch och sedan årets första bad i havet. Dessutom var jag barnfri så jag kunde efter doppet lägga mig och blunda och slippa att ha kollen mot vattnet hela tiden. Underbart för själen.
Kvällspromenad med hundarna i skogen väntar.
Ha en fin fredagskväll kära ni,
Äntligen!
2018-07-18 dagen då jag kan titulera mig med att ha ett körkort. 32 år gammal men har egentligen inte känt behovet av att ha det där kortet förens de två senaste åren när barnen börjat ha mer aktiviteter och sambon blivit trött på att köra. Så äntligen har jag det, och vilken frihetskänsla det kommer bli för mig som tidigare varit beroende av andra. Jag firar kortet med att tillsammans med lillasyster köra ut och meta vid sjön, sådana saker hatar ju Henrik att göra och det känns skönt att kunna hitta på sådant själv nu framöver.
Min utmattning går sakta men säkert bättre, jag är inte längre lika svag i kroppen och har fått mer energi tillbaka. Mitt minne är fortfarande påverkat och jag har det svårt att vara bland mycket folk då det fullkomligt äter upp min energi. Att fiska och sitta i naturet är sådant som ger energi för mig, får hoppas det ger samma känsla även denna kväll.
Sommardagar och känslor.
Sjukskrivningen fortsätter, jag blir rastlös inombords samtidigt som jag faktiskt känner lite fysiska förbättringar. Jag är inte dagligen längre lika trött som tidigare, innan var kroppen helt matt och benen kändes som spaghetti. Nu känns det bättre på den fronten men minnet är fortfarande påverkat, likaså hur jag reagerar på stress.
Jag spenderar mina dagar hemma med att umgås med grannen och hennes barn, det är skönt att ha någon att vara med. Igår tog vi oss en snabbtur ner till stranden och doppade oss, helt otroligt vilken sommar vi har.
Just nu kämpar jag med egna känslor, känslor av skam och ånger som bara den. Jag har svikit den människa som står mig närmast och det gör mig så jäkla ont. Jag kommer göra allt i min makt för att vinna tillbaka tilliten och för att visa hur ångerfull jag är. Men känslan äter upp mig innifrån och jag har insett att jag har mycket jag behöver arbeta med med mig själv. En dag i taget.
Nystart?
Jag saknar bloggen, jag saknar att kunna titta tillbaka på hur livet var och hur det naturligt ger mig möjligheten att använda kameran mer. Men det senaste året har varit hektiskt på så många plan att det är helt otroligt.
Tillslut sa kroppen ifrån, det var ett kvällspass på jobbet och jag föll nästan ihop i läkemedelsrummet. Jag blev yr, kallsvettig och svimmade nästan. Arbetspasset avslutades med att vår läkare kikade på mig och att en kollega satte nål och dropp innan jag fick gå hem. Efter den dagen är jag sjukskriven. Jag kan inte hålla en tanke, tappar ord och är så otroligt trött. Domen blev utmattningssyndrom. Det drabbar ju inte mig? Hon som kan ha tusen bollar i luften samtidigt utan att det påverkar mig, men jag antar att kroppen sa stopp.
Mitt mål är att börja uppdatera här igen, för att få struktur på tankar och ett naturligt sätt att ta fler bilder och skapa minnen att kika tillbaka till. Jag hoppas några av er finns kvar, eller att några nya kikar in.
Kram på er!