Klumpen i magen, jag vill desperat bli av med den och jag anstränger mig som bara den för att lyckas men utan vidare resultat.

Jag längtar tills jag känner hopp om framtiden, hopp om att människor inte vill mig illa och inte rädsla för att dom ljuger och lovar mig tomma löften.

Jag längtar efter att känna liv, inte denna tomhet och som man lever i en bubbla som ingen riktigt kan spräcka hål på och nå in till.

Men ni ska veta att jag försöker, jag kämpar ända ut i fingertopparna för att klara dagarna så smidigt som möjligt.

Så istället för att sitta och grubbla så tar vi på oss jackor och ordentligt med kläder och ger oss ut i sommaren (13 grader!) och plockar bär igen. På så sätt så får både barn och hundar frisk luft och det är skönt att göra något praktiskt, att ha ett mål som man försöker slutföra.

Sedan blir det liten kaffe och lekdate här hemma.

 

Önskar er en fin start på veckan.

 

Söndags kvällen är här och jag sitter i soffan och känner samma förbannade tomhet som jag gjort en tid.

Jag vill tillbaka till mitt mående som jag hade förut, få nya krafer och orka kämpa på men det känns fortfarande så långt borta.

Hållt mig sysselsatt med ett litet besök på Ikea i förmiddags, fick med mig hem lite nya ljus, ett par krukor och sånna smågrejer. Hade det funnits pengar hade de blivit betydligt mer vill jag lova. Hugo sprang omkring där inne som om han var helt speedad, jag vet inte var det va med honom idag men han var inte lätt att ha och göra med och skulle snarare behövt en lång promenad i skogen istället för två timmar i ett varuhus.

Frisk luft blev det under eftermiddagen iallfall, gick ut på andra sidan vägen och började plocka av lite av alla de hallon som finns här omkring. Detta område är verkligen fullt av bär, smultron, blåbär och hallon kommer vi kunna frossa av en hel del under sommaren. Nu inväntar vi bara den där sommarvärmen som just nu lyser med sin frånvaro också.

 

Önskar er en godnatt, ska ta med mig datorn in till sängen och plöja igenom några avsnitt Sons of Anarchy, hjärnan går ändå på högvarv så någon sömn är det inte tal på än på länge.

 

Jag sitter och försöker kunna tänka mig hur framtiden kommer att bli ensam, hur jag ska få allting att gå ihop men jag kan verkligen inte föreställa mig någonting eftersom det är inte så här jag drömde om att det skulle bli.

De enda jag hoppas på just nu är att jag kommer in på sjuksköterskautbildningen, det hade varit som en liten trygghet i stormen, att veta vad jag ska göra, var jag kommer få pengar ifrån och att ha något att jobba mot.

Om två veckor får man svar, ja om man kommit in och ej blir reserv då vill säga, så snälla ni håll tummarna för att mina ansträngningar räcker och att jag kan få en tryggare start i livet som ensamstående.

 

Allting känns fortfarande extremt jobbigt, håglöshet, ångest och mycket tårar men jag kämpar på att hålla mig sysselsatt för barnens skull. De är de viktigaste i detta och mitt mående försöker jag lägga åt sidan så gott det går, även om det känns som en omöjlighet många gånger just nu. Barnen har nog aldrig sett sin mamma så ledsen, samtidigt tror jag inte det skadar barnen, de måste veta att det är okej att vara ledsen och gråta och att även vuxna gör det ibland.

 

Nu ska frukosten plockas fram och jag ska försöka pilla i mig lite, trots att jag saknar matlust.

Ska överasska mina små hjärtan med risgrynsgröt, det är en favorit som det inte serveras alltför ofta här hemma.

Godmorgon och ha en fin söndag.

 

Lördag, helg och regnet öser ner.

Jag hade hoppats på uppehåll så jag kunde fly hemmet men dessvärre verkar man bli kvar inomhus för i detta regnväder går inte ens jag ut i onödan.

Alltså betyder det att jag ska hålla ångesten i chack här hemma, vilket är tusen gånger svårare.

Jag längtar till dagen då jag vaknar upp och allt känns lite lättare, tills jag kan andas utan att det känns som en sten i bröstet och tills jag kan skratta uppriktigt igen.

 

En dag till har barnen kvar på dagis innan de väntas sommarlov, sista dagen för Ebba innan hon börjar skolan med andra ord. Efter sommaren är det fritids och förskola som gäller för henne, en omställning där också.

Vi fick med oss en pärm av minnen från åren då hon gått på musikförskolan och det är så himla uppskattat att bläddra i denna. Fylld av teckningar, kort och små andra anteckningar om hennes tid där <3

 

Fredag, lugnet har lagt sig nyligen och jag har precis satt mig i soffan. Flertal ljus tända och regnet smattrar mot rutorna, visst låter det harmoniskt? Jag gör verkligen mitt bästa för att försöka ha det så bra som möjligt men när allt lugnat sig och barnen sover så går tankarna igång ännu mer, hur kommer det bli? Hur ska jag någonsin kunna lita på en människa igen? Osv osv.

Jag vill så gärna trycka på en knapp och få dessa sex dagar raderade, bara glömma allt som hänt och vara tillbaka där jag var innan. Sex dagar av förtvivlan, hur många till kommer jag behöva stå ut med innan jag sakta men säkert kan börja iallfall försöka kämpa igen?

Jag önskar det fanns någon som kunde berätta att såhär blir det, såhär ser din framtid ut de närmaste. Kanske det hade lugnat mig?

Jag önskar jag kunnat ta till mig alla ord, lita på att allting löser sig och släppa in människor på livet, men efter vad som hänt så sluter jag mig bara mer och mer för varje dag..

 

Jag önskar er alla andra en underbar fredag, njut med varandra och uppskatta ert vardagskaos<3

Vaknar av regn som smattrar mot rutorna och blixtrar som lyser upp i sovrummet och följs av en smäll. Man kan verkligen säga att vädret stämmer överens med mitt mående idag men det är ju inte till det bättre eftersom det håller oss inne och hemma och här är ångesten värre än om man kommer iväg.

Jag försöker hålla ångesten i skick, försöker promenera, hålla mig sysselsatt för att klara dagen men när jag är här hemma så är det som om man inte kan fly, som om verkligheten blir för nära på något vis.

 

Barnen är i full gång med att bygga ett "mål" med hjälp av överkast och filtar, där ska de tydligen skjuta bollen. Ebba styr och ställer och Hugo gör i vanlig ordning inte alls som han blir tillsagd, de där morgon myset existerar väldigt sällan här och om den gör det så är de bara för ett fåtal minuter innan de båda får myror i benen och inte längre kan sitta still.

 

Nu ska djuren ha mat, kaoset ska städas undan och ångesten ska försöka hållas i chack för att klara ännu en dag. Jag längtar till jag ser de där ljuset i tunneln, tills jag känner en strimma av hopp igen <3

 

Jag försöker så tänka framåt, försöker kunna tänka mig hur en framtid som ensamstående kommer vara och fungera, men jag förmår mig inte. Slås gång på gång över att det är inte så jag ville ha det, det är inte mitt val och jag vet verkligen inte hur jag ska kunna ro detta i hamn.

Hur ska man kunna gå vidare efter detta? Starta sig en ny vardag och tillvaro med barnen? Hur ska jag kunna lita på någon igen?

Hur tusan är det möjligt?!

Jag undrar hur barnen ska reagera, framförallt Ebba som är så stor. Vi har berättat, vi har fått en reaktion och det var de värsta jag behövt göra i mitt liv. Jag är medveten om att barnen kan reagera lång tid efteråt, och det känns så fruktansvärt svårt för mig att bli tvungen att hantera detta eftersom jag inte kan hantera det själv.

 

Jag kliver upp på morgonen, försöker hålla mig så sysselsatt jag bara kan för att inte bryta ihop mer än nödvändigt.

Hittar på diverse grejer med barnen för att de inte ska märka av mitt mående lika påtagligt som de antagligen gör när jag är hemma.

Åkte till pappa idag, där fick de springa nakna genom den iskalla vattenspridaren, klättra i stor grushög, äta tårta eftersom pappa fyllde år och jag och Ebba fick en chans till egentid nere vid sjön.

Jag älskar dom så fruktansvärt mycket och det gör ont och veta hur detta kommer påverka dom, det gör även ont att veta att jag inte är den jag brukar vara när dom behöver mig som mest.

 

Det har gått fyra dagar sedan min värld vändes uppochner, fyra dagar av kris och allt vad de innebär.

Strax innan skolan slutade så fick vi i psykologin lära oss om krisens olika faser, jag minns första fasen som "chockfasen" och vad den innebar, sömnstörningar, svårigheter och äta, ångest, svårt att se ljust på framtiden osv och jag uppfyller de alla.

Jag vet att min reaktion är normal, men det gör inte det hela enklare. Jag minns heller inte hur länge en kris kunde sitta i, att det är individuellt förstår jag men jag behöver komma ur den snarast för att vara den bästa mamma för mina barn. Allt jag kan göra är att vänta, gråta och hoppas att jag kommer över på andra sidan som starkare och att jag någon gång i framtiden vågar lita på en människa igen.

 

Inatt är det återigen jobb, jag drar ikväll och hämtar upp barnen på dagis imorgon. Jobbigt men skönt att det är ett kort pass denna gång, något mer pass gör jag inte alls denna vecka faktiskt.

Jag försöker ta tag i nuet, koncentrera på barnen och låta dom ta all min tid och på så sätt minska ångesten något.

Jag lever för mina barn, skulle aldrig på något vis vilja dom illa och kommer försöka lösa detta för deras bästa.

Det kommer bli otroligt tufft att vara ensam, nätterna framförallt eftersom båda sover illa, vardagar med lämningar på två olika ställen och jag som saknar körkort.. De kommer bli tufft men jag är tvungen att klara det.

 

Jag får höra att allting kommer att bli bra, att jag måste blicka framåt och tänka positivt. Men ni ska veta att tänka framåt, vara positiv och allt det där är omöjligt att göra när man är mitt i detta. Man måste få vara sårad, känna att man bryter ihop och faktiskt inte orkar vara så stark som alla påstår att jag är. Jag har gråtit mängder, legat i sängen helt oförmögen att röra mig och jag kan inte bara släppa det förflutna och blicka framåt, inte än, jag måste få sörja och inte trycka dessa känslor åt sidan.

Igår fick jag höra att allt jag gör är att tycka synd om mig själv och söker uppmärksamhet, det är de sista jag gör. Bloggen är min, mina ord och min ventil att få berätta hur det känns i text när det blir för svårt att göra det med ord.

Så har ni ont av att läsa det, så sluta och klicka er vidare.

Till er som tar tid att lämna små stöttande ord: Tack <3

 

Jag försöker hålla mig så sysselsatt som möjligt för att slippa att tänka. Igår tog vi oss en skospromenad på morgonen, plockade årets första blåbär och jag kände sinnesro för en minut. De är de stunderna jag får försöka hämta energi, andas och bara vara i nuet.

Tog oss cyklarna under eftermiddagen och besökte nybyggda lekplatsen i Nolhaga, barnen fick chans att leka och jag fick chans att bara sitta ensam för en stund och titta på mina fantastiska barn - De är för dom jag orkar kliva upp ur sängen överhuvudtaget, men som sagt det måste vara okej och visa sig ledsen och sårbar också.

 

En ny dag att vakna upp till, en ny vecka och återigen känner jag mig bara som ett tomt skal som är oförmögen att tänka på framtiden. Jag är rädd för vad den innebär, rädd för hur jag ska klara det och rädd för att jag kommer få lägga mina drömmar åt sidan. Hur ska jag någonsin kunna lita på en människa igen?

Många människor har hört av sig och lämnat fina ord, jag vågar bara inte tro på dom.

Även om de finns en del omkring mig så känns det som om jag går helt ensam igenom detta svek och denna separation, och som det är jag som själv kommer bli tvungen att försöka lösa allt det praktiska och försöka sortera mina känslor.

Folk säger till mig att blicka framåt, men hur enkelt är det när man är så otroligt sårad och golvad till marken?

När man har ångest och svårt att bara ta sig igenom nuet så är det fruktansvärt svårt att tänka på morgondagen och någon annan del av framtiden.

 

Jag vill tacka er som tar er tid att lämna ord, tacka er som tror på mig när jag inte ens tror på mig själv.

Det betyder mer än vad ni kan ana <3

 

Det är morgon, det är en ny dag och jag ska jobba större delen av dagen.

Hur ska det gå?

Hur ska jag orka ta hand om någon annan än mig själv när hela min insida är i tusen bitar?

När jag anstränger mig tillräckligt för att stå upprätt utan att ångesten ska ge sig till känna.

Jag har levt utan ångest sedan barnen kom, igår kände jag att den var på väg tillbaka och att jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att inte drabbas av en panikångestattack.

Jag förstår inte hur man medvetet kan såra en människa så? Hur man kan göra så fel val när man vet att det kommer förstöra en annan människa totalt.

Jag är ensam kvar nu, jag kommer få kämpa arslet av mig för att jag och barnen ska få det bra och jag har ingen aning om hur tusan jag ska lyckas med det.

Jag vet bara att jag är värd bättre, men kommer aldrig igen kunna lita på en människa igen.

Ensam är stark sägs det ju?

 

Midsommardagen, jag är nog en av få svenskar som faktiskt vaknar upp och inte är bakfulla idag.

Varken jag eller Johan drack någoting så vi är pigga och fit for fight idag precis som vanligt.

Men eftersom resten av världen tycks vara aningens trötta idag så undrar jag vad man sysselsätter sig med en dag då resten av befolkningen tycks sova?

Vårat hem är i behov av storstädning, sortering och allt annat sådär skoj men jag tror inte barnen tycker det hade varit superroligt direkt. Sen är ju jag en sån som oftast städar på ytan, tar de värsta men aldrig sådär grundligt som man egentligen behöver. Det handlar faktiskt mer om att jag inte hinner än att jag inte vill, att städa med barnen hemma är ju typ omöjligt! Hur lyckas ni andra ordentligt när ni har barn hemma? Allt man hinner med här innan de hamnar i bråk är ju just de värsta och översta lagret med smuts.

Dammråttor är änglarnas små tofflor eller vad är det man säger? ;)

 

Nu får jag starta dagen, är på ett dåligt humör eftersom det bråkas som bara den och i vanlig ordning var barnen uppe långt innan vad man anser vara okej på en helg och särskillt inte okej efter hur sent de  faktiskt somnade igår.

Frukost i magen, kanske blir man på bättre humör inom kort - Godmorgon!

 

 

 

Midsommar är här och jag sitter själv uppe med en kopp kaffe, endast Tilda är vaken och hon står gång på gång och lägger tassen på min arm för att hon vill jag ska klappa henne mera.

Jag känner mig så fruktansvärt ledsen över att behöva jobba, jag vill ju så himla gärna se barnen i deras nya finkläder, dansa kring stången, och få rida ponnyridning osv men jag kommer missa allting när jag ska jobba hela dagen.

Jag har förberett och lagt fram allting och hoppas verkligen att Johan tar kort så jag kan titta på det ikväll iallfall, detta är en av nackdelarna med att jobba inom vården måste jag säga.

 

Önskar er alla en jättefin midsommar! Jag hoppas ni får dansa, äta god mat, umgås med nära och kära samt att solen skiner på er<3

 

Torsdagen har redan tickat på i många timmar eftersom bägge barnen vaknade strax efter halvsex i morses.

Fick höra att det skulle vara lite midsommarfirande nere i affärshuset så vi tog bussen ner och passade på att dansa kring stången. Jag har ju oturen att jobba hela dagen imorgon, så jag missar årets enligt mig bästa höidgtid och det känns fruktansvärt trist. Har försökt byta bort passet i flera månader men självklart vill ingen frivilligt arbeta på midsommar. Nåväl, vi fick dansa lite tillsammans och jag hoppas Johan tar massor med kort på våra sötnosar imorgon under firandet. Vi hittade nämligen midsommar kläder till dom bägge under förmiddagens visit i stan. Älskar Hugos finkläder från Newbie och Ebba älskade sin klänning också så alla är nöjda.

 

Alltså vilken dag, barnen har gått varandra och mig på nerverna och jag har helt ärligt stundtals velat lägga mig ner och gråta.

Det där med sommarlov är med andra ord inte alltid en fröjd, att vara uttråkade och inte ha något och göra får ju barnen att ryka ihop mer än vanligt och därför är en tvätttid på förmiddagen inte att föredra med andra ord ;)

Fick ett par timmars paus när vi trampade ner med cyklarna mot stranden iallfall, ljummet vatten och barnen badade tills de blev skrynkliga och blåa om läpparna. Huvudsaken är väl egentligen att de sköter sig när man är iväg, och oftast gör de faktiskt de men här hemma kan de vara som katt och hund stundtals.

 

Väl hemma igen så gjorde vi pannkakor till middag, det går fort och laga och är typ bland det enda som finns ingridienser till i vårt tomma kylskåp som är i behov av storhandling. Hugo fick äran att hjälpa mig idag och pannkakorna fick godkänt från oss alla tre.

Godmorgon, jag hade hoppats lite på sovmorgon eftersom vi trots allt var igång hela dagen lång igår men icke! Hugo slog upp sina ögon och var uppe i varv på två röda efter att Johans larm hade ringt, så nu när klockan är åtta så har vi hållt igång ett bra tag och barnen är uppe på rummen och bygger koja. Ja det låter förstås mer lugnt än var det egentligen är eftersom det är hög ljudnivå och mattor, sängkläder osv har förflyttats till kojan.

Kan få lite panik på allt de röjer fram men försöker att stänga av och tänka att så länge de har roligt så får det vara okej med ett kaos en stund.

 

Inga planer mer än några ärenden och en tvätthög som skriker om att bli tvättad, önskar mig en tvättmaskin här hemma så man kan ta lite tvätt då och då istället för att samla en sådan hög som vi har nu.

Sista dagen då värmen ska vara kvar, sedan ska kyla och regn dra över lagom till midsommar (såklart) så nu vill jag njuta av frisk luft i mängder denna onsdag.

Önskar er en fin dag allesammans!

 

Och så säger jag godmorgon efter mitt första dygn på jobbet. Natten har gått bra men jag saknade barnen bra mycket igår kväll och har sovit oroligt, kanske för att de var första natten? Jag kan nog pusta ut lite nästa gång eftersom natten hemma hade gått bra om man bortser från att de hade blivit sena till dagis och att Johan varnade lite för att det eventuellt kunde se ut som ett kaos hemma sedan. Jag vet med andra ord vad jag har och sysselsätta mig med när jag kommer hem ;)                               Jag skulle vilja få barnen mer delaktiga i hushållssysslorna, tips på hur? Jag tycker jag har försökt men utan större resultat, jag vill gärna de är med och hjälper till men tycker de är för små för att ha de som måsten.  Men att hjälpa till vid storstäd någon gång i veckan tycker jag är rimligt. Hur gör ni andra med uppgifter hemma? Hjälper barnen till eller får de allting serverat? Svår balansgång de där kan jag tycka!

Jag somnade på soffan igår direkt efter jag nattat barnen, tänkte bara lägga mig ner och sträcka ut mig lite men somnade ganska på direkten. Helgen har varit intensiv för oss alla med potatisfestival, kalas och så skulle vi även försöka hinna med ett lovat besök till stranden. Kan lova att det var en hel del utbrott och sura miner, jag tror hela familjen var trött helt enkelt.

 

Jag har en sån olustig känsla i magen, ni vet känslan av att anstränga sig som bara den men ändå inte riktigt nå toppen? Att vilja såå mycket men att det vissa stunder känns lönlöst att ens försöka, är ni med på känslan jag efterlyser? En aning maktlöshet kanske? Den gnager inom mig och jag vill bara trycka den åt sidan och försöka spä på med massa positiva saker om mig själv, men det är förbannat svårt vill jag lova.

 

Idag hoppas vi hinna med en lekdate innan jag ska lämna barnen på dagis och gå iväg för mitt första dygnspass, tänk att jag ska sova utan barnen?

Hugo har aldrig varit utan mig och Ebba har sovit borta en enda gång sedan Hugo föddes för 2,5 år sedan.

Håll tummarna för att det ska gå bra här hemma, jag är nervös!

 

Önskar er en fin start på veckan och hoppas på sommarväder!

 

 

Godmorgon söndag!

 

Här har morgonen varit igång ganska länge, och de där morgonmyset existerar bara korta stunder eftersom mina små hulliganer har väldigt svårt att hålla sams med varandra. Just nu sitter de jämte varandra i soffan och kollar barnprogram, de är då man blir varm i hjärtat och känner hur otroligt lycklig lottad man är att ha dessa två i sitt liv.

 

Funderar på och ta oss ner till festivalen en snabbis idag på förmiddagen också, sedan väntas kalas i eftermiddag och innan vi vet ordet av så kommer söndagen vara över. Känner att jag verkligen vill umgås ordentligt med barnen idag och imorgon eftersom jag går på mitt första dygnspass imon eftermiddag på jobbet - hur tusan ska de gå?

Jag är orolig hur Hugo som aldrig sovit utan mig ska reagera, har länge försökt prata med dom om detta så de är förberädda men jag vet ju fortfarande inte hur det ska fungera. Jag håller tummar och tår att det funkar som det ska eftersom det trots allt är dygn jag jobbar mestadels av tiden under sommaren.

 

Redan kväll och inte en endaste stund har jag hunnit sitta framför datorn.

Vi har vart i stan från tidig morgon till eftermiddagen, att man kan vandra omkring sju timmar i lilla Alingsås är egentligen helt otroligt men med Potatisfestival i stan så finns en hel del att titta på.

 

Vi började dagen med invigning av årets alléloppis, varje lördag får vem som helst åka ner och ställa sig och sälja av gamla grejer i allén. Ingen föranmälan och helt gratis - perfekt!  Jag tycker det är himla roligt och gå och titta vad alla säljer och försöker göra fynd, denna gång blev de två tavlor som jag tror kommer passa fint här hemma.

Barnen har åkt karuseller och lyssnat på Mojje som upträdde i parken, efter spelningen så fick dom varsin autograf och fick synas på kort tillsammans med honom. Helt ärligt tror jag inte Ebba har jättestor koll på vem han faktiskt är eftersom vi sällan kollar barnprogram på tv4 där han brukar synas, men nu har vi en anledning att slå på en annan kanal och låta henne se vem han faktiskt är :)

 

Nu ska här plockas lite, det där eviga plockandet som aldrig tycks ta slut. Jag ska försöka ge det trettio minuter varje kväll för att slippa vakna upp till ett rörigt hem.

Sedan blir det chips och ostbågar framför någon film i soffan och jag lär somna tidigt som bara den efter denna intensiva dag.

Ha en fin lördag vänner <3

 

Godmorgon fredag!

En sista dag kvar på jobbet innan man kan ta helg, ska bli riktigt skönt att vara lediga tillsammans.

Jag hoppas att jag och Johan ska kunna komma iväg och göra något kul tillsammans bara jag och han, var alldeles för länge sedan sist och man måste verkligen bli bättre på det.

Brukar ni åka iväg tillsammans, och vad gör ni isåfall?

Jag känner att en aktivitet där man faktiskt GÖR någontin är viktig, typ femkamp på Liseberg, klättring, bowling eller liknande. Att gå på bio känns ganska menlöst, då umgås man ju inte på samma sätt.

 

Dagis är stängt och snart kommer barnvakten för dagen, är återigen så himla tacksam att jag har nära och kära som ställer upp. Att arbete som personligassistent innebär en hel del dumma tider, men idag handlar det bara om otur eftersom förskolan har studiedag och därmed är stängd.

Önskar er alla en fin fredag <3

 

Onsdag, timmarna har tickat förbi riktigt fort även om vi faktiskt inte gjort något speciellt alls. Suttit en tid på lekplatsen och rastat två överaktiva barn och fått frisk luft på samma gång. Vi tänkte passa på att ta oss en promenad upp till skogen nu med innan jag ska iväg till jobbet för ett kvällspass. Det har sagt att det ska åska i eftermiddag och komma ett regnväder, så det känns lika bra att passa på att komma ut ordentligt innan dess, dessutom underlättar det nog för min mamma som kommer hit och är barnvakt medan jag och Johan är på jobbet.

 

Jag vill börja med att skriva TACK för alla kommentarer som dimpt ner när jag verkligen mått fruktasnvärt dåligt. Att ni lämnar fina ord betyder otroligt mycket när allting kännts nattsvart.

Idag känns det något bättre, jag anar ett ljus i tunneln och jag hoppas att kunna lösa det på bästa möjliga vis, ett sista helhjärtat försök helt enkelt.

 

En ledig dag i veckan, jag har dragit igång med min jobbsommar och fördelen med att jobba så himla långa pass som jag gör är att det innebär många lediga dagar mitt i veckan. Så idag ska vi ta oss ner till stranden barnen och jag och träffa ett par kompisar, försöka leva i nuet och inte blicka varken framåt eller bakåt - bara vara i nuet!

Jag hoppas att denna dag kommer bli bättre än vad dom senaste varit, att jag får chans att andas och att bara vara.

 

Önskar er en fin dag allesammans <3

Hur ska jag någonsin orka kämpa mig upp ur detta djupa hål?

Hur ska jag kunna vara den där starka mamman som klarar allt utan att bryta ihop?

Jag har gråtit nästan konstant sedan i lördags kväll, ögonen är svullna och hjärtat värker.

Jag känner mig så fruktansvärt sviken och arg.

Om någon bara kunde ge mig svar på varför? Och hur tusan jag ska orka mig upp på fötterna och kämpa igen?

 

Försökte på bästa vis vara en god mamma, tog cykeln till nya lekplatsen och avslutade utflykten på stranden. Blev ett par timmar då mamman iallfall kunde hålla sig från tårar större delen av tiden och barnen fick njuta av fint väder och lek.

Älskade ungar, de är för er jag försöker och det är för er jag ska kämpa!

 

Hela min värld har typ rasat samman för tillfället, jag är på botten och kommer få kämpa arslet av mig för att komma upp på fötterna igen. Jag kommer inte skriva mer om det , inte än iallfall. Jag får välja att fokusera på vardagens ljusglimtar, då kan bloggen vara ett bra sätt att se dom medan allt annat just nu känns hopplöst.

 

Igår var vi inte hemma en stund, först var det loppis på förmiddagen och jag hoppades göra några fynd. Tyvärr mestadels skit men hittade två föredetta kryddhyllor som jag tänkte måla vita och som ska få agera bokhyllor i Hugos rum när de är klara.

Sedan spenderade vi resten av tiden ute hos min pappa, gjorde egentligen ingenting men barnen sprang omkring och lekte vid dammen och Ebba hjulade och gjorde volter för glatta livet.

Passade på att sno med mig Ebba och göra en fiskepremiär för året. Vi tog oss en promenad ner till hängbron och metade, och som tur var så nappade det! Ebba lyckades fånga tre små fiskar och ingen var gladare än hon.

Nästa gång satsar vi på att dra de stora fiskarna istället !

 

Nya tag idag, igår var verkligen en jobbig dag och det kändes som om allting gick emot mig. Jag var seriöst nära på att bara dra täcket över huvudet och sova istället för att dra iväg och äta tapas med delar av släkten som var här på besök. Jag och Ebba kom iväg en stund iallfall, mysigt med egentid och att träffa alla samt att maten smakade himla bra. Tyvärr satte hennes mage stopp för trevligheterna och vi fick åka hem i himla hast. Jag hoppas verkligen mina anteckningar om när hon får ont i magen och vad hon ätit innan kan få läkarna att komma på vad som orsakar det och hjälpa oss vidare.

 

Ny dag och nya möjligheter, bara att bita ihop och hoppas dagen blir bättre än gårdagen.

Om vädret kunde bahaga sig att vara på vår sida så hade ju humöret automatiskt höjts en aning, jag är ju otroligt beroende av vädret, om solen skiner får jag automatiskt mer energi och bättre humör.

En sak till som ger en gladare mamma är ju om man håller sig någurlunda hälsosam med kosten och träningen, och det är det sista jag gjort de senaste vill jag lova! De blir en ond spiral med allting och tar jag tag i en sak så kanske det är lättare att de andra hänger på?

 

Färdigbabblat, ville bara visa min kusins helt underbara husvagn som hon förvandlat från koja till slott på två månader!

Innan var den fuktskadad och redo för tippen, nu är den som en liten prinsessvagn <3

Godmorgon, härligt att återigen vakna till blå himmel och solsken. Igår blev det inget bloggande eftersom världens oväder med spöregn och åska kom in över oss under kvällen. Riktigt mysigt när man var på hemmaplan, det dundrade och man hörde regnet smattra mot fönsterrutorna. Regnet var välbehövligt och jag tycker vi bestämmer att behövs det regn så får det lov att komma under kvällen/natten och sedan vara över till morgonen :)

 

Återigen har vi en långhelg framför oss, andra veckan i rad och det känns ju ganska lyxigt. Får se om man kan hitta på något roligt tillsammans, något speciellt nationaldagsfirande har man ju inget alls så det blir ju som vilken ledig dag som helst för oss iallfall.

Klockan är liksom strax efter sju och barnen är redan hyper och står och trummar på en kartong och tycker att vi ska tillverka något av den. Var är den där lugna morgonstunden med "morgonmys" och lugn och ro som alla pratar om? Existerar den ens undrar jag? ;) Eller är det något vi kommit på för att hitta våra ljusglimtar i vardagen precis som mycket annnat? Många gånger målas det faktiskt upp en väldigt falsk fasad ute på nätet, visst det är väl mysigt och se på men man inser att det inte riktigt är sanning och hela vardagen. Här kallar vi oss familjen kaos iallfall, men jag vet inte hur de är hos er andra? ;)

 

Oj vad fort dagen gick, det var först nu jag hann sätta mig ner och slappa här hemma.

Att jobba extra på ett städföretag var faktiskt riktigt roligt, ett himla soft jobb och helt otoligt att slippa kvällar och helger så jag förstår helt klart de som väljer att arbeta med sådant, en stor kontrast till vad man gör annars om man säger så.

Väl hemma igen så blev det lite besök och häng på lekplatsen innan det var dags för mig att dra till min syster som hade familjemiddag på skolan, hon läser ju hotell och resturang och de bjöd ikväll på trerätters och det tackar man ju inte nej till.

 

Har fått beställt lite till mig själv, Hjärtligt är ju ett märke på schampo och balsam och det  har ju cirkulerat lite runt om på bloggar och jag undrar om de hålller måttet? Jag som har ganska torr hårbotten behöver något som är mildt mot håret, ska bli spännande och testa iallfall. Som vanligt så tabbade jag mig, gjorde fel i beställningen och beställde två balsam i stället för en av varje. Ja jag resonerade så att flaskorna måste ha lika färg för att vara av samma serie men insåg när jag fick hem dom att det istället var så att shampoflaskorna hade en färg och balsamflaskorna en annan. Blir att invänta schampot innan jag kan uttala mig om hur bra det fungerar med andra ord. Får njuta av lipglosset som jag unnade mig sålänge helt enkelt ;)

 

Och hörrni, skärpning på er! Det är sååå tyst bland kommentarerna sedan ett tag tillbaka och det är fruktansvärt tråkigt att inte få respons. Ett par trogna läsare har jag som lämnar avtryck då och då - tack för de kära ni <3

Godmorgon, en grå och regnig morgon dessutom. Man har liksom blivit van vid värme och klarblå himmel så att vakna till detta gör ju det mycket svårare att vakna till liv, kaffekoppen jämte mig smakar extra gott en dag som denna med andra ord.

 Ska bli riktigt roligt att jobba faktiskt, jag har ju nästintill alltid varit inom vården så när min syster frågade om jag kunde jobba på hennes förra städföretag så kändes det bara skoj att få göra något nytt, sen är ju alla pengar man kan få extremt viktigt nu eftersom jag fortfarande inte kommit igång på att tjäna pengar efter skolan tagit slut.

Ni kanske kan dela med er av sätt som ni sparar pengar på?

Veckomatsedel har ju varit en tanke, men har ni då recept som går fort och lätt att berätta om?

Jag tror man kan spara en hel del pengar bara på att ändra sina vanor, och då är vi inga direkta "slösare" i vanliga fall.

 

 

Nu ska jag ta mig i kragen och börja göra mig ordning, Hugo sover ännu och jag misstänker att jag kommer så och stressa halvt ihjäl mig de sista tio minuterna - varför är det alltid så?
 Spelar liksom ingen roll hur tidigt jag än går upp, sista minuterna är alltid hektiska ändå.

Önskar er en fin dag så ska jag ta och ge djuren mat här hemma.

 

 

Tystnad, barnen sover och jag tänker snart göra detsamma eftersom min syster hörde av sig och frågade om jag kunde jobba för henne imorgon. Spännande att testa på och göra något helt annat än vården som jag är van vid egentligen.

Blir inte lika spännande att försöka stressa iväg barnen imorgon eftersom jag lät dom vara uppe lite längre med tanken att vi ändå var lediga imorgon.

 

Haft en fin dag iallafall, startade ju den tidigt även denna morgon eftersom det var dags för besök på bvc för bägge barnen. Båda fick godkänt och Ebba fick även liten påfyllningen av stelkramps vaccinet, själva sticket gick utan några som helst problem men hon klagar på ömhet i armen nu och det kan jag faktiskt tillochmed minnas från när jag var liten.

Senare under förmiddagen så blev vi bjudna ner till min faster som är sommarboende på en camping som ligger i närheten av oss, där bjöds det på pannkakor och fika och det är alltid lika härligt att komma hemifrån ett par timmar och göra annat för en stund.

 

Nu väntar sängen och boken, jag har nämligen börjar mig på att se om böckerna True Blood är något för mig - Godnatt <3

 

 

Godmorgon.

 

Hugo vaknade tidigt idag och berättade för mig att det minsann inte alls var natten, jag försökte desperat vila ögonen några minuter till men inser att det är lönnlöst när han väl bestämt sig för att kliva upp. Vi skulle ju ändå upp tidigt eftersom det vankas BVC besök för både Ebba och Hugo, Ebba ska vaccineras och det blir hennes sista besök där och Hugo ska väl visa sina diverse kunskaper och jag kan passa på och rådfråga lite om hans stammande som kommer titt som tätt. Jag är egentligen inte orolig, jag väntar bara ut honom och tror med största sannolikhet att detta försvinner men det är alltid bra och rådfråga och höra andras tankar.

 

Igår var det alltså dags för avslutning på dagis. Hugos allra första avslutnign och Ebbas sista, och herregud så duktiga dom var. När det är en musikförskola så blir allt så proffsigt och det känns som om man vore på en avslutning från skolan, barnen sjöng för fulla muggar och framförallt Hugo som tog i som bara den. Haha var nog tre olika pedagoger som kom fram efteråt och berättade hur duktig han är med musiken, att han verkligen tar till sig texterna och melodin fort för sin ålder och kan nog varenda låt utantill.

Barnen som ska börja skolan blev avtackade, de fick rosor och sin trumma som de tillverkade när de en gång började på förskolan. Kan lova att det kändes lite i hjärtat att se barnen där framme och inse att Ebba hon kommer snart inte gå där längre, snart är hon ett skolbarn!

 

 

 

Ny vecka, sista veckan utan massa jobb inplanerat. Ja man skulle väl kunna säga att detta är min semestervecka som jag får under sommaren, för redan nästa vecka är det tre jobbpass inplanerade och veckan efter det drar jag igång och arbetar efter schema och dom dygnen som jag fruktar så.

Jag trivs verkligen på arbetet som personligassistent, men att arbeta dygn är inte lätt när man har två småbarn och det känns verkligen jobbigt att veta att man inte riktigt vet hur man ska lösa det med allt det praktiska.

Sen att Hugo aldrig sovit utan mig gör ju inte det hela lättare.

 

I eftermiddag är det dags för avslutning på dagis, Ebbas sista gång och Hugos första.

Kommer kännas speciellt att se alla blivande skolbarn att bli tackade och få blomma av fröknarna, det är helt otroligt att tiden har gått så fort att hon faktiskt ska börja skolan.

Nu ska vi göra ett snabbröj här hemma innan vi sätter oss på cykeln ner mot dagis ett par timmar.

 

Godkväll.

Någon familjeutflykt blev det inte eftersom Johan tydligen hade druckit för mycket igår när han var ute för att kunna köra idag. Istället tog mamma med oss i vår bil och vi åkte ut till Gräfsnäs och kollade massa gamla bilar och mopeder. Det var en typ av utställning och fanns det mesta som hade hjul. Mina barn var ju inte direkt roade över att kolla på dessa gamla åk, haha de har nog ärvt den sidan av mig. Några bilar kunde man höra dom säga "åh mamma den var cool" men helt ärligt så lockade nog lekpaltsen allra mest.

 

Fått grilla här på baksidan under eftermiddagen iallafall, tröttnar man någonsin på grillat?

Idag blev det något så enkelt som hamburgare (och ja veg-burgare för mig) men det smakar alltid bättre om det legat på grillen.

Återigen så sitter jag här helt trött efter barnen somnat, så fort man sätter sig ner så inser man hur slut man faktiskt är, jag som tänkte gått på promenad men de får bli en annan kväll helt enkelt.

Och gissa vad? Ebba somnade själv i sitt rum för andra natten i rad - helt otroligt för att vara hon <3

 

Godmorgon.

 

Vi har det så härligt att vi troligtvis har en magsjuk hund här hemma, ni kan ju räkna ut vad det innebär. Så börjar morgonen med att koka ris och kyckling för att han ska få i sig mild kost och hoppas han piggnar på sig inom kort så vi slipper några dyra vetrinärbesök.

Att sitta uppe i lugn och ro och dricka kaffe med Hugo framför favoriten "Dora utforskaren" är alltid lika skönt, när bara en av dom är vakna så blir det ett helt annat lugn här hemma, morgonar som denna får man ta vara på lite extra med andra ord. Att dessutom solen skiner från en klarblå himmel fast klockan inte ens är sju gör ju det hela ännu härligare, jag hoppas att vi hela familjen kan hitta på något tillsammans idag.

 

Nu har jag och Hugo varit vakna i snart 1,5 timma och klockan närmar sig halvåtta. Kanske vi ska ta på oss kläder och ta ut hundarna på en skogspromenad bara jag och han? Egetiden är viktig och man får ta vara på när tillfället ges.